Då har vi landat i Uppsala hela gänget. Och det känns bra, jävligt bra!
Alla har kommit in fint i det nya urbana livet. Jag tycker nog att Lukas har lyckats särskilt bra, det är ju ändå för honom det är störst omställning.
Känslan av att flytta till Gotland beskriver jag i mina mest syniska stunder som om någon lade en blöt filt över ens liv. Det blev tyngre, fattigare, innehållslösare och mer svårjobbat. Människorna runt omkring blev tjurigare, mer snarstuckna och misstänksamma. Dom flesta kändes missnöjda med sin tillvaro.
Med en liten darr på rösten har väl jag och Sarah undrat om det kanske inte var Gotland som gjorde “filtkänslan”. Det var ju mycket annat som hände då. Vi blev föräldrar, köpte oss ett hus, vi bytte jobb och inte att förglömma, vi blev äldre (vuxna? 
). Gud hjälpe, men kanske var livet såhär överallt då man fyllt trettio?
Nu vet jag svaret! Det var inte åldern eller föräldraskapet i alla fall. Lukas var förundrad första veckan här i Uppsala.
– Hur kan det komma sig att alla är så glada? Undrade han då en taxichaufför hälsade oss “trevlig kväll” efter att ha skjutsat oss hem en kväll. Vad svarar man? Synergy is a state of mind?
Nåja, nåja… filten är borta. Och fast vädret och havet inte längre gör sig påmint varje dag så är det lättare och roligare här…. Lite sorgligt mitt i alltihop…. Men ett faktum.
